Emelie Mossberg Haquinius

Som de flesta redan vet nu, så fick min älskade Smulan somna in förra tisdagen.

Den 12 mars klockan 10:55 tog hon sitt sista andetag.

Jag trodde att hela jag skulle gå sönder och hela jävla världen, livet kändes orättvist och elakt!

Först min lillebror 1 månad tidigare och nu min bebis.

Tur att jag hade Jocke vid min sida.

 

Det som hände Smulan kom från ingenstans, allt var bra under dagen på måndagen och Smulan kändes piggare än vanligt. 

Hon var alert på promenaden, åt bra och var inte lika trött som hon kan vara.

Men på kvällen blev allt till en mardröm...

Vid klockan 21:30 satt jag i soffan och tittade på TV, Smulan hoppade till min famn och från ingenstans fick hon ett krampanfall, hon sträckte ut kroppen, blev stel, kissade på sig och skrek.

Jag fick givetvis panik men la henne snabbt plant i soffan, pratade med henne och klappade henne.

Anfallet höll på mellan 5-10 sekunder och efteråt var hon trött och lyfte knappt på huvudet.

Jag tittade på Jocke och sa att vi måste åka in med henne direkt!

 

Sist hon hade ett liknade anfall för för ca 1½ år sedan, då visade det sig att hon hade hjärtsvikt och vätska i lungorna. 

Jag trodde att detta kanske var fallet igen?

Jag och Jocke slängde oss i bilen, svängde först förbi mamma och lämnade Lona, eftersom vi inte visste hur länge vi skulle vara borta. 

Sen åkte vi ilfart till Stockholm.

I bilen ringde vi först AniCura Albano, men de har slutat med dygnet runt öppet, vi vart kopplade till AniCura Bagarmossen i stället men det var ett jävla skämt!

 

Vi berättar vad som har hänt för kvinnan på AniCura Bagarmossen och säger att det låter som ett epilepsianfall och det finns inget att göra åt.

Vi borde åka hem igen och återkomma imorgon.

Jag talar då om att detta hända förra gången när hon fick hjärtsvikt, var på att kvinnan säger "jaha, nja okej om ni verkligen vill komma in med henne så får ni det".

Men hon tog inget namn eller något på Smulan eller oss som ägare. 

Hon lät totalt ointresserad av oss och tog inte vår oro på allvar!

 

Efter att ha pratat med AniCura ringde jag SLU Universitetsdjursjukhuset i Uppsala istället.

Men de var tyvärr inte bättre.

Mannen jag talade med sa också att det lät som ett epilepsianfall och eftersom Smulan är så gammal så finns det inte mycket att göra.

Vi borde åka hem och avvakta tills imorgon.

 

Jävla idioter!

Jag var så förbannad att de inte lyssnade och tog vår oro på allvar!

Jag känner min hund och detta var inte bra.

 

Efter att ha pratat med SLU fick Smulan ett till krampanfall i bilen.

Hon var knappt vid medvetande, lyfte inte huvudet men jag såg att hennes öga tittade lite omkring sig.

 

Tack och lov hade mamma googlat på djursjukhus och hittade ett ställe inne i Stockholm som heter AWAKE Djursjukhus och som har dygnet runt öppet.

Jag ringde det och de var helt underbara 💗

Jag berättade lite snabbt vad som har hänt och de sa direkt att det bara är att komma in, de tog Smulans namn, ålder, mitt namn och mobilnummer.

Direkt när vi kom fram kom en sköterska och tog Smulan från min famn och sprang iväg med henne.

 

 Strax innan klockan 10 på tisdagsmorgonen ringer veterinären och berättar att Smulan har haft 3 anfall till på korttid under morgonen och att hon inte riktigt är vid medvetande.

Hon talar även om att de har gjort ett nytt ultraljud på henne och då fann de flera tumörer i hennes mjälte. 

Veterinären säger att det bästa för Smulan är att få somna in och att vi måste komma in så fort som möjligt. 

Jag sa att vi var ungefär 40-60 minuter från djursjukhuset och veterinären sa att hon skulle försöka vänta på oss, men det är inte säkert att vi hinner fram.

 

Jag och Jocke slängde oss i bilen och åkte.

Det var den jobbigaste bilresan i hela mitt liv!

Jag ville inte tro att detta var ett sista avsked vi var på väg till, men jag visste sanningen att detta skulle bli sista gången vi såg Smulan 💔

 

Vi hann precis fram till Smulan, hon hade på 30 minuter fått 2 anfall till.

De bar in henne i ett fint rum med ljus.

Smulan lyfte inte på huvudet, hon titta lite på mig och Jocke, men jag tror hon inte var så medveten om att vi verkligen var där.

Veterenären förklarade hur detta skulle gå till, jag och Jocke klappade på henne hela tiden, jag sa till henne att vi älskar henne och att både morfar och morbror kommer möta henne på andra sidan.

Smulan somnade in på bara några få sekunder.

💔😭

 

Jag och Jocke stannade kvar en stund, fortsatte klappa på henne, pussa på henne och tala om hur mycket vi älskar henne.

Jag klippte av en liten hårtuss från henne som minne.

Jag hade även tagit med mig hennes favoritkatt som hon brukade snutta på.

Den ska hon få med sig när hon kremeras.   

 

Att lämna rummet var bland det jobbigaste jag någonsin har gjort.

Jag visste att så fort jag lämnar rummet, så är det sista gången jag någonsin får se henne i verkligheten. 

Det var hemskt, men tillslut åkte vi hem...

 

 Som ni kan förstå är jag helt jävla slut och förstörd, först Kristian och sen min bebis.

Det kändes först som att jag med nöd och näppe har kunnat hålla näsan ovanför vattenytan när Kristian gick bort, men efter Smulan gick det inte längre.

Jag tar en dag i taget, försöker hålla mig sysselsatt men även tillåter mig själv att inte göra något alls och bara gråta. 

💔