Emelie Mossberg Haquinius

Igår åt jag som sagt middag med älsklingen och hans släkt och vi åt middag på Grand Hotel i Stockholm.

Det var jättetrevligt och mysigt, bland det trevligaste jag har gjort nu den senaste tiden.

Idag skulle jag egentligen börjat jobba igen men när jag vaknade imorse så hade jag ångest.

Tanken på att behöva göra mig i ordning, sätter mig på en buss, gå runt på jobbet och att bara vara där gav mig panik.

Redan under natten vaknar jag flera gånger i panik och undrade om det redan var dags att åka iväg.

Jag har absolut inget emot att träffa kollegorna, jag tycker om dem jättemycket och känner mig trygg med dem ♡

Men tanken på att gå runt i affären och se kläder och saker som man kommer tänka 

"Det där skulle pappa gilla", 

"Det där skulle passa pappa perfekt".

Efter de tankarna så skulle jag ha lagt undan sakerna till honom, men nu slås sig av tanken att det behöver jag inte göra, för han kommer ändå aldrig få dem, han kommer aldrig bära de kläderna, kommer aldrig få användning av den saken... han kommer aldrig någonsin få se det jag tycker han borde ha...

Och allt detta gör tanken på att han verkligen är borta mer verklig och det vill jag inte medge än.

Idag är det exakt 3 veckor sedan jag och mamma fann pappa i sin föreviga sömn.

Visst låter det bättre än D-ordet?

Och jag är, som jag skrev i förra inlägget, fortfarande i förnekelse, med några stunder av insikt.

Jag tar en dag i taget och försöker göra små saker som gör mig glad och sysselsatt.

Som att pynta utanför min ytterdörr! 

Jag älskar halloween och det gjorde även pappa.

Detta är för oss 2 ♡