Emelie Mossberg Haquinius

Denna vecka har börjat med en blandning av saknad och glädje.

I måndags gjorde jag äntligen min tatuering till minne av Smulan! 

Tanken var att jag redan innan Smulan gick bort skulle göra en tatuering för henne, men det hann jag aldrig.

Men det har inte varit lätt att få till denna tatuering!

Jag har haft kontakt med 3 tatuerare och 2 av dem ritade upp något helt annat än vad jag var ute efter så det blev inget med dem.

Den 3e tatueraren som jag skulle träffa i måndags hade inte visat någon skiss men det löser sig när jag är där, tänkte jag.

Vi bokade tid till klockan 10:30.

Jag och mamma var där klockan 10:25 och sätter oss och väntar.

Jag tatuerade mig på Sharp Studio Norrtälje.

Det är en annan tatuerare inne i studion, Cribbe, han berättar att alla tatuerare sköter sig själva inne i studion, så han vet inte vad hon, min tatuerare, bokar in. 

Klockan går... jag skriver till henne som ska tatuera mig (vi har bara kontakt via Instagram) men får inget svar.

Klockan 11 börjar jag bli ordentligt irriterad och less!

Man bygger upp adrenalin och förväntan inför tatueringen och när inget händer blir man ju less.

Jag och Cribbe börjar prata och han berättar att jag hade tur idag på ett sätt, för han brukar egentligen inte vara inne på studion förrän runt kl 12, men av någon anledning kom han in tidigare och upptäckte att han inte hade en kund förrän kl 15.

Hade han inte varit där så hade vi fått stå på gatan och vänta.

Jag börjar bläddra i min telefon och får då syn på min original idé som jag egentligen hade tänkt tatuera in för Smulan från början. 

Den är enklare än den designen jag har skickat till tatuerarna. 

Efter att ha väntat i 35 minuter på henne och utan svar, så frågar jag Cribbe om han kan tänka sig att hjälpa mig istället? 

Jag kände att detta kanske var ett tecken?

Ett tecken på att jag inte alls skulle ha den designen som jag har skickat till 3 tatuerare och det aldrig blev av? 

Det var kanske ett tecken på att jag skulle göra min första idé som är enklare? 

Och ännu ett tecken var kanske att Cribbe var där när han egentligen inte skulle vara där? 

Han var jättegullig och sa direkt att han kunde hjälpa mig!

Han började förbereda och på 10 minuter var jag redo att bli tatuerad!

Det jag kan trösta mig med är att Kristian äntligen har fått frid ❤️‍🩹

Igår, tisdag, var det internationella suicidpreventiva dagen.

Jag och mamma gick på ett öppet hus i Norrtälje.

Där fick man möjlighet att träffa representanter från olika verksamheter och lyssna på föreläsningar.

Verksamheter och organisationer som på olika sätt arbetar och samverkar kring suicidprevention.

Det var en helt okej kväll, men jag hade gärna hört mer från socialstyrelsen, polisen och psykiatrin om vad de gör för att hjälpa till.

Jag kände mig inte helt tillfredsställ när jag gick där ifrån.