Loppis, kontaktperson & saknad

Idag trotsade jag det dåliga vädret och möte upp min jobbarkompis på centrum, sen gick vi och kollade in några loppisar. 
Jag hittade en mjuk tröja som jag köpte.
Efter loppisrundan fikade vi på Henrys och satt där minst 1 timme och pratade på om allt möjligt. 
 
 
 
Hon tipsade mig även om att bli kontaktperson vi kommunen.
Det lät väldigt intressant och dessutom får man betalt för att vara det.
Spontant känns det som något jag skulle kunna vara och tycka om.
Jag har nu ansökt att bli det till personer med fysiska och/eller psykiska funktionsnedsättningar.
Det påminner om mitt jobb och det känns alltid så bra och givande att kunna hjälpa och glädja andra som har det svårt psykiskt eller fysiskt. 
 
Denna process kan ta väldigt långtid, vi får se när de återkopplar till mig. 
 
 
 
Jag känner mig helt slut nu, att umgås med personer som jag normalt inte brukar göra (utanför jobbet) får mig helt slutkörd psykiskt.
Även om det var jättetrevligt och mysigt, så blir jag trött fort.
Men vädret gör det antagligen inte lättare?
Det är kallt och grått ute.
Sen får jag som vågor av saknad över Smulan över mig då och då, speciellt idag eftersom det är exakt 2 veckor sedan hon gick bort 💔 
 
Som jag tidigare har skrivit så är det svårt att hitta en bra balans mellan att inte göra något och att göra något.
Jag är rädd att hamna i en depression om jag inte håller mig sysselsatt, men samtidigt vill jag inte gå in i väggen för att jag håller på i 180.
Jäkla svårt att hitta en balans och det är inte lättare över att mitt huvud håller på att tänka och analysera allt dygnet runt!
Jag blir så trött på mig själv ibland.
Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta, men jag ska låta bli att göra det nu och försöka ta det lugnt.
Kanske ta ett bad?
Eller kanske spela lite Sims?
 
Hoppas du har haft en bra tisdag 💗