Hej då antidepressiva

Idag träffade jag en gammal bekant som vet det mesta om mig.
Hon ger mig goda råd och hjälper mig att se saker på andra sätt när jag fastnar i tillvaron.
Den person jag pratar om är min kurator på Rimbo Hälsocentral.
Idag hade jag ett inbokat möte hos henne och det var första gången på 2½ år jag träffar henne.

Anledningen till att jag träffar henne nu är för att min läkare vill trappa ner min medicin av antidepressiva och se hur jag mår med lägre dos och om vi kan ta bort den helt.
Jag ska erkänna att jag har dubbla känslor för att trappa ner medicinen.
Jag har tidigare träffat 2-3 läkare som sagt att jag antagligen har en biologisk nedsatt serotonin produktion, som till viss del kan ha med ärftlighet att göra.
Detta betyder att jag med största sannolikhet behöver äta serotoninåterupptaghämmare för att ökar halten av signalsubstansen serotonin i hjärnan för alltid.

Men nu vill min nya läkare trappa ner medicinen och förhoppningsvis ta bort den helt.
Som jag skrev så är känslorna delade...
Varför lyssnar inte min doktorn på vad de andra läkarna har sagt? 
Men, jag vill självklart må bättre och är villig att testa detta.
Samtidigt känns detta läskigt och oron för biverkningar och sämre mående under nedtrappningen skrämmer mig.
Ingen vill må dåligt.

Därför träffar jag min kurator igen, för att hon ska kunna "hålla koll" på mig under nedtrappningen.
Det som är skönt med att träffa samma kurator som jag tidigare haft är att hon känner mig och hon kom ihåg mer om mig än vad jag trodde! 

Anledningen till allt detta är att jag mått sämre under en längre period.
Därför träffade jag läkare och hans lösning var att ta bort medicinen???
Jag får försöka lita på hans ord och ta en dag i taget.
Förhoppningsvis ringer läkaren imorgon och vi bestämmer en nedtrappningsplan.

Håll tummarna för mig 🤞

En bild på Smulan från igår. 

En bild på Lona från igår.