Oj vad mycket som har hänt sen jag skrev i onsdags och allt kretsar kring Smulan.
När ena faran är över, kommer nästa.
Som ni vet var vi hos veterinären i onsdags och fick de goda nyheterna att Smulans ljuvertumör har blivit mindre och vi valde att avvakta med att operera henne.
Redan natten till onsdag märkte jag att Smulan andades lite annorlunda, men inte så pass att jag fick panik.
Hos veterinären den dagen glömde jag bort det och eftersom Smulan alltid blir så dramatisk hos veterinären (hon skakar och piper innan ens veterinären har kommit in i undersökningsrummet) så märktes det inte.
Väl hemma på onsdagen märker jag mer att Smulan andas korta och snabba andetag.
I övrigt var hon som vanligt och jag funderade på om det var stressen från veterinär besöket som gjorde Smulan upp i varv?
Torsdag:
Torsdagen kom och Smulan andades fortfarande korta och snabba andetag.
Mitt på dagen var Jocke ute med hundarna och när han kom in, sprang hundarna in i vardagsrummet och Jocke stannade i hallen och pratade med mig.
Smulan hade varit väldigt andfådd på promenaden.
Plötsligt hör vi hur Smulan skriker och vi springer in i vardagsrummet.
Mamma hann först in och lyfte upp Smulan i famnen, hon hade inte sett vad som har hänt, hon var på balkongen när hon hörde Smulan skrika.
I famnen var Smulan alldeles stel och skrek.
Detta varade i några sekunder, vilket givetvis kändes som en evighet och sen vart hon avslappnad och slutade skrika.
Hon såg trött ut.
Vi la henne på soffan och undersökte henne ifall hon hade skadat sig.
Vi fann inget och hon piggnade på sig efter en stund, åt godis och verkade vara sig själv, förutom andningen.
Jag ringde veterinären i Arninge som vi har varit hos, klockan var mellan 16-17 och personen jag talade med tyckte att jag skulle avvakta till nästa morgon (de har inte kvällsöppet), eftersom att Smulan åt, drack och var mer sig själv igen, men att vi skulle hålla koll på andningen.
Fredag:
Nästa morgon kl 10 ringe jag tillbaka till Arninge och fick en akut tid kl 13, kvinnan jag talade med var jättegullig och det kändes som om hon brydde sig mer än den andra jag pratade med dagen innan.
Jag la på och berättade för Jocke att vi hade tid kl 13, men jag hann inte prata länge förrän mobilen ringde och det var samma person från veterinären igen!
Hon sa att hon var orolig och tyckte att det inte kändes bra att Smulan skulle vänta i 3 timmar innan hon får hjälp, hon sa till oss att åka in akut till Albano i Danderyd istället.
För när andningen inte är okej på en 12, nästan 13 årig hund som dessutom har blåsljud på hjärtat sen tidigare, så kan det vara bråttom.
Jag och Jocke slängde på oss kläderna, Jocke var tvungen att gå ut med Lona först och jag tog Smulan på en kort promenad undertiden för att sen gå till bilen direkt.
Jag bar ner Smulan för trapporna och satte ner henne utanför porten.
Hon viftade på svansen som vanligt, började lukta i gräset och hade rätt bra fart framåt.
Vi bor i första av 3 portar och när vi kom till sista porten såg jag att något inte stämde.
Från ingenstans började Smulan se groggy ut och gick snett.
Sen stannade hon och benen gav vika åt alla möjliga håll.
Jag förstod att hon höll på få ett anfall av något slag och la henne på sidan för att hon skulle få ordentligt med luft.
Jag klappade henne och pratade med henne hela tiden.
Smulan blev stel igen och började skrika, inte lika högt som förra gången, kanske för att jag var där och hon kände sig tryggare?
Det höll på i några sekunder, sen slappnade hon av och tittade sig sömnigt omkring.
Jag bar henne till bilen och vi åkte till Albano, jag hade ringt dem och förberett dem att vi var på väg in.
Väl inte på Albano var veterinären och sköterskorna snabba.
Veterinären lyssnade på hjärta och lungor, sen fick Smulan direkt bäras till röntgen och jag o Jocke fick vänta i några minuter.
Veterinären kom tillbaka med Smulan och berättade att lungorna är fyllda med vätska och hjärtat låter inte bra och en hjärtspecialist måste kolla på det.
Smulan lags in på IVA (intensivvårdsavdelningen), hon fick ligga i en kuvös för att få syre och hon sattes på vätskedrivande medicin på en gång.
Jag och Jocke kunde inte göra mer än att åka hem och vänta på telefonsamtal från veterinären den kvällen.
Usch vad detta var jobbigt psykiskt och fysiskt för mig!
Jag hade ont i magen, mådde illa av tanken på att något skulle hände Smulan!
Smulan är min värld och utan henne rasar den, jag är inte redo att det händer än!
Den kvällen ringde veterinären och berättade att Smulan andades lite bättre, hon hade sluppit kuvösen nu, men behöver fortfarande vätskedrivande medicin.
Smulan hade varit väldigt orolig hela dagen och någon hade funnits vid henne hela tiden för att göra henne lugnare.
En hjärtspecialist hade kollat på hjärtat och konstaterat att Smulan har hjärtsvikt och det har i sin tur orsakat lungödemet.
Smulan fick nu även hjärtmedicin.
Vi skulle talas vid någon gång på eftermiddagen nästa dag för att se när Smulan får åka hem.
Lördag:
På lördagen var jag och Jocke bjudna på kalas i Danderyd för min kusin Vera som fyllde 10 år och bestämde oss för att gå på det, då var vi högst 10 minuter från Smulan om vi fick komma och hämta henne.
Veterinären ringde under kalaset och berättade att Smulan mådde bättre och var piggare.
Hon hade svarat bra på den vätskedrivande medicinen men var fortfarande orolig och just därför ville veterinären skicka hem Smulan på permission.
Vi fick hämta henne men var tvungna att komma tillbaka nästa dag kl 14 för undersökning.
Veterinären hoppades att hon skulle känna sig lugnare hemma och då få ner andningen ännu mer.
Vi fick även veta att det inte gått någon nöd på Smulan, hon hade fått massor av godis och även fått sitta i receptionen för att slippa vara ensam.
Vilken prinsessa!
Vi hämtade Smulan och först verkade hon lite sur, men sen fick jag pussar och hon var superglad över att få följa med hem.
Vi fick i uppdrag att ge henne hjärtmedicin på kvällen & morgonen och vätskedrivande var 8e timme.
Sen skulle vi räkna hennes andetag när hon sov, hon ska ha under 30 andetag på 1 minut.
Och givetvis hålla allmän koll på henne.
Söndag:
Lördagen hade gått bra, vi fick ge Smulan en extra vätskedrivande tablett och andningen var lite hög men mindre än dagen innan och hon var väldigt trött.
På söndagen var hon piggare och andningen hade minskat ännu mer.
Vi åkte in till veterinären kl 14 och där gjorde de ett ultraljud på lungorna.
Lungorna hade lite vätska kvar, men såg mycket bättre ut!
Hjärtat lät bättre.
Smulan fick följa med hem igen med order om att vi måste hålla koll på andningen och hon ska fortsätta äta hjärtmedicin och vätskedrivande.
Vi ska på återbesök den 7e september och då ska de kolla lungorna och hjärtat igen.
Allt detta gick på 26 430:- plus medicinerna som vi fick hämta ut på apoteket.
Vi har självklart försäkring på henne, men eftersom att Smulan skulle hem på en söndag så blev det strul.
Försäkringsbolaget hade såklart stängt och fakturabolaget hade stängt.
Tack och lov var de så gulliga och hjälpsamma på Albano, så de skulle reglera försäkringen idag, sen skicka resternade belopp på faktura och på plats behövde vi "bara" betala en deposition.
Jag vet inte vad summan blir efter att försäkringen är dragen, men det kommer bli ett par tusenlappar.
Det är sorgligt att det blir dyrt så fort ett djur blir sjukt.
Även om man hade bra ekonomi, för till exempel 6 år sen när man skaffade djuret, så kan mycket hinna hända och man vill ju inte att sin pälskling ska lida eller behöva somna in för att man inte har pengar.
Och alla har definitivt inte turen att kunna få hjälp av nära och kära om det behövs.
Jag förstår att allt kostar pengar, men jag tycker personligen att försäkringarna borde täcka mer, man betalar ju faktiskt till dem varje månad och det tar ofta flera år innan man använder försäkringen!
Sist vi använde Smulans försäkring var för nästan exakt 4 år sedan!
Det var när hon förlorade ena ögat och när vi har fixat med hennes tänder täcker inte ens försäkringen det och detta med hennes ljuvertumör har inte varit stora summor som har gått på försäkringen.
Nu får vi hålla tummarna för att Smulan blir bra igen och håller sig frisk 💗