4 år utan dig
Mitt i denna fina och händelserika höst finns det ett spår av sorg och saknad.
Speciellt idag är sorgen och saknaden lite extra påtaglig, eftersom att idag är det 4 år sedan pappa gick bort.
Den dagen för 4 år sedan minns jag som om det vore igår.
Pappa dog i sömnen i en hjärtinfarkt, mamma och jag fann honom i sängen.
Den dagen skulle jag ha jobbat, men av någon anledning valde jag att stanna hemma.
Kanske var det något eller någon som gjorde att jag skulle vara hemma?
4 år har gått och jag har fortfarande svårt att se bilder på pappa och jag har fortfarande inte lyssnat på hans musik eller sett våra hemmavideos från när vi var små.
Jag står inte ut med tanken på att höra hans röst, inte än.
På något sätt håller jag fortfarande upp en barriär och skulle jag höra pappas röst skulle denna barriär rasa och jag vet inte om jag skulle kunna ta mig upp från den känslomässiga stormen och sorgen.
Inte än iallafall, kanske längre fram?
Jag kan prata om pappa, det går bra och att se bilder på honom är fortfarnade som sagt svårt, men det blir bättre.
Vart han än är, så hoppas jag att han tittar till mig och familjen lite då och då (han har säkert fullt upp med att leta reda på alla döda filmstjärnor och rockstjärnor).
Han ska veta att han är saknad och att jag tänker på honom varje dag 💗