Min operation 15 juni
Hej på er!
Nu har det gått exakt 1 vecka sedan jag opererades och jag tänkte att det var på tiden att jag uppdaterade er alla!
Först vill jag bara säga att jag mår bättre än förväntat, jag trodde att jag skulle ha ondare och svårare att få i mig mat, men jag tar det sakta och lugn.
Givetvis har jag haft ont, men trodde endå att det skulle göra ännu ondare *peppar, peppar ta i trä*.
Jag äter flytande kost ca 6 gånger om dagen och varje gång blir det 1 dl jag får i mig, jag ska försöka få i mig en ½ dl till.
Emellan måltiderna måste jag dricka konstant för att inte bli uttorkad!
Jag kan inte ta förstora klunkar eller flera samtidigtd, för då gör det ont, så det är ett ständigt smuttande.
Jag tänkte försöka skriva lite kortfattat om dagen jag opererades och lämnade sjukhuset.
Jag var på sjukhuset kl 8 på morgonen och fick börja med att göra ett COVID-test.
Undertiden jag väntade på provsvaret började jag bli nervös för första gången!
Då kom tårarna, jag kramade mamma och var på vippen att ångra mig och följa med hem igen.
Men jag samlade mig, sa hejdå till mamma när testet kom tillbaka negativt och grät lite till när jag var på väg till mitt rum 😢
Undertiden vi går till rummet berättar sköterskan att jag får dela rum med en gammal man, eftersom det är platsbrist och hon hoppas på att det är okej.
Vad ska man säga?
Jag kan inget annat än att säga, okej, kändes det som.
När vi kommer in på rummet visar det säg att den gamle mannen är nästan döv och kan knappt röra sig.
Han sitter och löser korsord vid ett litet bord.
Sköterskorna får skrika när de pratar med honom och jag känner hur jag börjar få ångest.
Jag får byta om till sjukhustrosor och en tröja som är lite öppen i ryggen.
Där sitter jag på min säng, halvt naken men en gubbe på rummet.
Tack och lov så satt han med ryggen mot mig hela tiden!
Undertiden jag väntade på en sjuksköterska och kirurgen, lyssnade jag på en ljudbok och senare tittade jag på ett avsnitt av Modern Family.
Jag hade haft med mig mitt lilla mobilställ, vilket var perfekt att ställa mobilen på och kolla serier!
Efter ca 1 timme kommer en tjej in i 25 års åldern och ska ligga i sägen bredvid mig, hon heter Stina och ska också göra en gastric sleev.
En sköterska kom in och gav mig antibiotika, en utfart i handleden och dropp.
Kirurgen kom sedan också in, pratade och ritade på min mage.
Det värsta hittills var utfarten i handleden!
Jag vågade knappt röra mig när jag hade nålen instucken i mig!
Usch 😬
Jag skulle opereras kl 12 men det vart försenat till kl 14.
Det kändes konstigt att bli upprullad i sängen till operationen och sen gå in till operationsbordet, men som mer var en gynstol egentligen.
Jag fick halvligga i en stol med benen isär, för där emellan skulle kirurgen stå och arbeta.
Det förvånade mig, jag trodde att jag skulle ligga raklång på ett bord, men det är kanske lättare att nå magsäcken och putta undan levern om man står framifrån?
Men det gick ju bra, jag sov och brydde mig inte om det.
Det enda som jag tyckte var drygt var att jag fick sätta in en till infart på andra handen när jag skulle sövas.
Alla maskiner stod på min högra sida i operationssalen och givetvis hade jag fått den första infarten i vänster handled.
Så jag fick snällt gå med på att bli stucken i högra handen och fick direkt efteråt smärtstillande och sen sömnmedel.
Poff så var jag borta 😴
Det första jag minns efter operationen är att jag vaknat till på uppvakningen och en sköterska frågar om jag vill prata med mamma.
Aaaa säger jag vimsigt och får en telefon i handen.
Mamma ställde några frågor och det enda jag kunde svara var, jag vet inte, eftersom jag precis hade vaknat.
Det blev ett kort samtal med mamma och sköterskorna berättade att operationen hade gått bra och de frågade flera gånger om jag hade ont eller mådde illa.
Det positiva var att jag var kissnödig när jag vaknade och kunde kissa en liten stund efter att jag vaknade.
Kan man kissa så kommer man ner till avdelningen fortare.
Och av sköterskorna på uppvakningen fick jag beröm för att jag hanterade smärtan bra (vilket jag inte förstod, jag måste ha fått mycket smärtstillande under operationen för jag kände mig helt okej).
Jag rullades ner till avdelningen igen strax innan kl 19 och när jag kom in på rummet var jag själv!
Den gamla gubben hade flyttats till en annan avdelning och Stina var antingen på operation eller på uppvakningen.
Sköterskorna pysslade om mig och gav mig en värmefilt, justerade sängryggen, gav mig medicin, drog ner persiennerna och släckte lamporna innan de gick och stängde dörren.
Där låg jag helt själv och njöt i några minuter innan jag somnade.
Sen vaknade jag självklart flera gånger under natten, dels för att sköterskorna ska kolla blodtrycket, syre och tempen, sen rullades Stina in kl 02, jag vaknade av att jag hade ont och fick medicin och så vaknade jag av att det är konstigt att sova borta bara.
Nästa morgon fick jag testa äta lite yoghurt (jag hade fått dricka lite vatten redan kvällen innan) och jag fick i mig 3-4 teskedar, sen tog det stopp för att det gjorde lite ont och jag var inte hungrig.
Jag och Stina tog en liten promenad på avdelningen.
Jag fick träffa både en fysioterapeut och dietist på morgonen.
Fysioterapeuten berättade hur jag skulle ta mig uppochner från sägen utan att belasta magmusklerna (vilket jag redan kunde och hade gjort hela morgonen) och han berättade att det var viktigt med andövningar efter narkos för att få igång lungornas kapacitet till hundra.
Jag fick en liten grej jag ska blåsa i.
Dietisten kom mest för att se om jag hade några frågor om den flytande kosten, nu när jag skulle hem.
Gulligt att hon kommer och kollar läget, så man är 100% införstådd med vad som kommer hända nu i matväg.
Sen fick vi även lunch som bestod av en varm soppa och kall nyponsoppa.
Jag åt 4-5 teskedar av nyponsoppan, sen fick jag lite ont igen och tog en tupplur i stället.
Jag skulle skrivas ut kl 13 var det tänkt men allt blev fördröjt och kl 14:30 kom äntligen läkaren in och hade sitt utskrivningssamtal med mig.
Jag fick lite restriktioner som att jag inte får bära mer än 5 kg, ta det lugnt de första dagarna, sen ut och börja promenera, hon förklarade vilka mediciner jag skulle få och berättade att jag skulle ta bort mina stygn om 10 dagar på vårdcentralen (men det låter jag mamma göra).
Sen vart jag äntligen utskriven och mötte upp mamma utanför avdelningen!
Det första vi gjorde var att gå till apoteket för att hämta ut mina mediciner och vitaminer som läkaren hade skrivit ut.
Totalt fick jag betala 892:- 😱
Och direkt när vi kom ut från apoteket var jag tvungen att ta 2 Alvedon, för smärtan började bli jobbig igen.
Jag vet inte om jag svalde en för stor klunkvatten med medicinen eller vad som hände, men jag vart superillamående och fick snabbt ta mig ut i friska luften.
Men det hjälper inte mycket, jag fick sätta mig på knä, intill en buske utanför sjukhuset och började ulka.
Såklart kom det inte upp något, jag hade nästan ingenting i magen.
En sköterska gick förbi och frågade hur jag mådde, men jag försäkrade henne om att jag mådde bra, hade bara blivit akutillamående.
Efter en liten stund mådde jag faktiskt bättre och kunde ta mig till bilen.
Jag fick ligga i baksätet på vägen hem.
Allt gick bra och jag njöt av att äntligen få vara hemma igen 😍
Jag vill verkligen uppmärksamma att sköterskorna på avdelningen, operationen och uppvakningen var otroligt gulliga och trevliga!
Jag kände mig väldigt trygg hela tiden jag var där!
Det enda som jag kan finna som var negativt var att jag fick träffa kirurgen i högst 5 minuter innan operation och sen såg jag honom inte igen.
Jag tycker han borde ha kommit in på uppvakningen eller kommit nästa dag till avdelningen och sagt själv att operationen vart lyckad och berättat mer.
Jag undrar nu efteråt varför jag har 6 sår på magen?
I papperna jag har fått står det att man får 5 sår, varför har jag ett extra?
Jag gick in på 1177 och läste mina journaler och där står det inget om varför jag har ett extra sår.
Så detta var lite minus på kirurgen, men jag utgår från att han gjorde ett bra jobb, eftersom att sköterskorna på uppvakningen sa att operationen hade gått bra.