Emelie Mossberg Haquinius

Idag är det en sådär dag som känns lite extra tung och får minnena att flöda.

Idag skulle mamma och pappa firat sin bröllopsdag, de skulle ha varit gifta i 20 år och inte nog med det, de skulle dessutom ha firat sin årsdag, 30 år tillsammans.

För att vara ärlig så hade jag glömt detta.., tills igår.

Det slog ner som en bomb i huvudet!

Jag blev paralyserad och hjärnan gick på högvarv.

Mina tankar var, stackars mamma! Vad ska jag göra? Ska jag göra något? Ska jag påminna Nathalie? Ska jag säga något till mamma? Hur vill mamma ha det? Är det dumt att fira denna årsdag? Eller ska man fira för att hedra deras liv tillsammans?

Som ni förstår så var det mycket som gick runt i mitt huvud.

Efter att ha pratat med Jocke ringde jag Nathalie.

Vi bestämde oss för att träffas idag.

Mamma var på möte med Kristian idag i Norrtälje, så vi träffade varandra i centrum och handlade middag och köpte en liten present.

Mamma blev rörd över att vi hade kommit ihåg denna dag.

Hon blev även glad över presenterna som blev ett armband och kaffekopp.

Till middag åt vi tacos och till efterrätt hade jag gjort en brownie med hallonmousse och jordgubb.

Jag saknar pappa otroligt mycket, det går inte att beskriva hur mycket jag gör det. 

Ibland märks det extra tydligt att pappa är borta.

Han var min bästavän och det är tomt utan honom.

Han förstod mig på ett sätt som inte resten av familjen gör.

Ibland känner jag mig ensam, trots att jag har familjen runt mig.

Idag var det första gången sedan pappa gick bort, som jag läste igenom några av våra konversationer på sms och messenger.

◇

◇

◇