Tatueringar, handarbete och att överleva
Dagarna rullar på och jag svävar mellan att greppa allt som har hänt, fortsätta med livet, hitta ett nytt sätt att leva på och att vilja stänga av o låsa in mig från den yttervärlden.
Jag pratar med en kurator via dinpsykolog.se och det är helt okej.
Jag vet dock inte riktigt vad kuratorn ska kunna hjälpa mig med?
De flesta av mina känslor är kopplade till mamma och det finns inget som kan göra henne frisk nu på en gång.
Mamma går sakta men säkert framåt.
Hon går bättre, pratar bättre, minnet börjar komma tillbaka och även känslorna börjar komma tillbaka.
Vilket är på gott o på ont.
Hennes känslor är som en bergodalbana, vilket man förstår, men hon har fått svår ångest, gråter mycket och tycker att allt är jobbigt.
Vilket resulterar i att jag också tycker att allt blir extra jobbigt.
Jag kan räkna på en hand hur många gånger jag har sett min mamma gråta under hela min uppväxt... och nu ringer hon till mig och gråter i telefonen och vill inte vara kvar på sjukhuset och hon vet inte hur hon ska orka allt.
Hon vet vad hon vill göra men kroppen lyder inte än.
Saker hon har kunnat förut kan hon inte just nu och det är hon medveten om.
Det kommer bli bättre, men det tar tid.
Och mammas tålamod är inte det bästa just nu😅
Något som har blivit min grej med att hantera detta är att tatuera mig.
Låter kanske jättekonstigt för vissa, men för mig är detta verkligen vad jag behöver.
Något som jag älskar, något som bara är mitt och får mina tankar att försvinna för en stund.
Jag tatuerade mig i måndags, igen, och det blev lite av en spontanare.
Jag visste redan sen innan att jag kommer "bygga ut" den jag har på höften, men hade inga planer på när.
Men jag fick en impuls när jag såg att tatueraren hade en ledig tid och tog den!
Jag visste sen innan att jag ville ha texten Memento mori, memento vivere intatuerat någonstans, men visste inte vart.
Jag bollade idéen med tatueraren och vi kommer överens om att den skulle bli snygg vid midjan/revbenet och att hon byggde ut med flera blad.
Men jäklar vad ont denna tatuering gjorde!!
Den värsta jag har gjort!
Samtidigt var det första gången på flera månader som mitt huvud var helt tyst och jag inte tänkte på något annat.
Skönt mitt i all smärsta.
Memento mori: Att minnas att du ska dö
Memento vivere: Att minnas att leva
Memento vivere: Att minnas att leva
Frasen "Memento mori, memento vivere" innebär inte att välja det ena över det andra, utan att finna en harmonisk balans.
Genom att vara medveten om döden kan vi lära oss att verkligen uppskatta livet och varje ögonblick. På samma sätt kan ett liv fyllt av mening och glädje hjälpa oss att hantera medvetenheten om vår dödlighet på ett mer positivt sätt.
Sen har jag försökt hålla mig sysselsatt med att pyssla.
Jag har börjat sy korsstygn igen och så har jag gjort en liten tavla av spackel och färg.
Sist men inte minst har jag färgat håret igen.
Denna gång blev det grönt i hela håret.
Mycket skönare när man inte måste separera färgerna varje gång man ska duscha.
Dessutom passar det med helgrönt nu till halloween om jag ska klä ut mig till en kvinnlig Jokern.
Sen har jag fått goda nyheter av min andra tatuerare!
Han hade fått ett återbud på måndag och frågade om jag ville ha tiden.
Självklart!
Så på måndag fortsätter jag på Mortica på armen 🖤
Igår var det pappas dödsdag.
7 år sedan han gick bort.
Jag och Nathalie talade om detta, men ingen av oss ville säga något till mamma.
Vi vill inte göra henne upprörd och mer ledsen än vad hon redan är.
Fan vad jag saknar pappa 💔
Känns som om eländet aldrig tar slut i livet.
Varför kan man aldrig få vara riktigt glad och lycklig?
Och är man det, så kommer alltid något stort och hemsk o biter än i arslet.
Nu är jag kanske en pessimist, men är det så konstigt med tanke på allt man har fått genomlida hittills?