Skulle ha jobbat...

Igår åt jag som sagt middag med älsklingen och hans släkt och vi åt middag på Grand Hotel i Stockholm.
Det var jättetrevligt och mysigt, bland det trevligaste jag har gjort nu den senaste tiden.


Idag skulle jag egentligen börjat jobba igen men när jag vaknade imorse så hade jag ångest.
Tanken på att behöva göra mig i ordning, sätter mig på en buss, gå runt på jobbet och att bara vara där gav mig panik.
Redan under natten vaknar jag flera gånger i panik och undrade om det redan var dags att åka iväg.

Jag har absolut inget emot att träffa kollegorna, jag tycker om dem jättemycket och känner mig trygg med dem ♡
Men tanken på att gå runt i affären och se kläder och saker som man kommer tänka 
"Det där skulle pappa gilla", 
"Det där skulle passa pappa perfekt".

Efter de tankarna så skulle jag ha lagt undan sakerna till honom, men nu slås sig av tanken att det behöver jag inte göra, för han kommer ändå aldrig få dem, han kommer aldrig bära de kläderna, kommer aldrig få användning av den saken... han kommer aldrig någonsin få se det jag tycker han borde ha...
Och allt detta gör tanken på att han verkligen är borta mer verklig och det vill jag inte medge än.

Idag är det exakt 3 veckor sedan jag och mamma fann pappa i sin föreviga sömn.
Visst låter det bättre än D-ordet?
Och jag är, som jag skrev i förra inlägget, fortfarande i förnekelse, med några stunder av insikt.
Jag tar en dag i taget och försöker göra små saker som gör mig glad och sysselsatt.
Som att pynta utanför min ytterdörr! 
Jag älskar halloween och det gjorde även pappa.
Detta är för oss 2 ♡






Dags för middag

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev här på bloggen igen, men ni förstår nog varför.
Mina dagar går uppochner och ibland får man ta en timme i taget.
Jag har fortfarande svårt att förstå att pappa är bort och när jag inser det för en liten stund så blir jag arg och ledsen över att han inte är här!

Varje dag får jag tala om för mig själv att jag måste försöka leva lite som vanligt och göra saker som jag tycker är kul.
Det hade pappa velat.
Så jag har pyntat lite hemma för halloween och idag är det första gången jag har sminkat mig på nästan 3 veckor, eftersom att jag och Älsklingen ska bort på middag. 
Jag känner mig både glad och nervös inför middagen, men jag älskar Älsklingens släkt, så det kommer gå bra.







Söndag

Trots allt som har hänt den senaste tiden så har jag haft en rätt så bra helg. 
Igår var jag och älsklingen på middag hos min älskade Bea och hennes partner. 
Det var skönt att få komma ut lite och umgås med vänner, man kunde glömma allt som har hänt för en liten stund och om jag behövde prata, så fanns Bea där och lyssnade hela tiden ♡

Idag har jag älsklingen varit hos hans kompis Adam, färstmö Angelica och sonen Alvin. 
Det var mysigt att få träffa dem och att få gosas med Alvin!
Dessutom så fick Lona busa av sig med deras hundar.

Bild från i somras. 

Dagarna som har gått har varit verken bra eller dåliga.
Jag är nog fortfarande i chock efter det som hände pappa.
Det spelar ingen roll att jag har pratat med begravningsbyrån eller beställt en urna...
Jag kan fortfarande inte förstå att pappa inte kommer hem något mer.
Men jag tar en dag i taget och ibland blir det en timme i taget.

Jag är så tacksam över att jag har en sån underbar familj och vänner ♡

 

1 vecka

Imorgon (måndag) har det gått en vecka sedan mitt liv förändrades för alltid.
Jag kommer aldrig ha en pappa igen i det fysiska livet. 
Jag vet att han är med mig vart jag än går, men det är inte samma sak.
Jag vill krama om honom och aldrig släppa taget!

Idag träffade jag pappas familj tillsammans med mamma och Älsklingen.
Vi kände att vi ville prata och träffa dem innan det är dags för begravningen.
Vi vill att alla ska få chansen att säga vad de tycker och tänker om begravningen.
Det är trots allt inte bara jag som har förlorat en pappa, de andra har förlorat en bror och farmor en son.

Imorgon ska vi (jag och mamma) ringa till en begravningsbyrå och fråga hur allt går till med en begravning.
Ingen av oss har någonsin behövt ordna en begravning tidigare och vi har många frågor.

Och själv mår jag uppochner.
Jag har fortfarande inte förstått att pappa är borta.
Allt känns som en film och samtidigt som jag kan tänka klart och rationellt, så kopplar inte mina känslor det.
Min känslor är avstängda just.

Tack och lov så har jag många nära och kära att stötta mig emot ♡





40Jag heter Emelie Mosell Haquinius är född 1991 och bor tillsammans med min fästman och våra hundar Smulan & Lona i en 3a på 80 kvm i Rimbo ute i Roslagen. I min blogg kommer du få följa med i mitt liv som b.la innehåller kärlek, inredning, foto, fynd, besvär m.m. Läs, njut och bli inspirerad!
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo