Kat Von D, Lock-it Foundation

Detta är inget sponsrat inlägg, detta inlägg skriver jag för skojs skull!
Jag använder Kat Von D Lock-it Foundation och jag älskar verkligen den.
Man behöver absolut inte använda mycket för att få ett heltäckande resultat, använder man för mycket blir foundationen kakig istället.
Kommer ni ihåg reklamkampanjen till denna foundation?
Ett av de största dragplåstren i reklamen till denna foundation var att den gav en supertäckning som till och med täckte tatueringar.
Och detta var jag tvungen att testa!
 
 En av mina mörktaste tatueringar.
Linjerna är fortfarande mörka och jag trodde att den skulle bli svårare att täcka.
 
 Men jag hade fel!
Foundationen täckte tatueringen väldigt bra, man ser endast lite, lite konturer.
 
Sen testade jag att täcka min tatuering på armen och även det gick väldigt bra!
Dock ser man även här lite konturer från tatueringens upphöjningar, men med mer foundation kanske den hade täckt till 100%, men jag ville inte slösa allt för mycket på foundationen. 
 
 
Har du testat Kat Von D, Lock-it Foundation?
Vad tyckte du?

#urbanchallenge

Nu har blogg.se en tävling där man bland annat ska berätta om sitt bästa självboost citat.

Och jag tänkte direkt på mitt favorit citat som jag har tatuerat in på armen!

Well, here's another nice mess you've gotten me into.
Det citatet kommer från Stan Laurel och Oliver Hardy (Helan och Halvan).
De säger detta i nästan alla sina filmer.

Detta är kanske inte det typiska självboost citatet, men varje gång jag mår dåligt, har tråkigt, har det kämpigt eller även har det bra, så tittar jag på Helan och Halvan filmer.
Jag blir glad och varje gång jag ser min tatuering med citatet, så tänker jag på min pappa och hur roligt vi brukar ha! 

Här ni något citat tatuerat?

En skogspromenad

En fin söndag har passerat, men mina känslor är lite överallt för tillfället.

Ena stunden är jag glad och positiv, medan nästa är jag ledsen och känner mig som den ensammast tjejen i världen.

Det har varit så här ett tag nu.
Men jag vet inte om det är någon "vanlig" depp eller om det är min återkommande höstdepression som spökar.
Samtidigt blir jag frustrerad över att inte veta hur jag ska kunna må bättre.
Kunna få vara stabil och glad i längre perioder.

Jag är ungefär inne på mitt 3e eller 4e år med depression.
Hela tiden har jag ätit antidepressiva, pratat med en kurator, doktor och försökt ge mig själv vila och ibland gett mig på större saker för att inte bli passiv och åka ner i en mörk spiral. 

Men det är så svårt!! 
Allt är en kamp hela tiden för att hitta en balans och för att brottas med mina inre demoner som tycker att jag ska kasta in handuken och bara sova bort mitt liv.

Tack och lov så här jag min underbara Älskling som stöttar mig, talar om för mig att jag är vacker, trots att jag tycker tvärtom.
Han älskar mig för den jag är och inte för allt jag gör eller inte gör ♡

Sen så är mina 2 älskade hundar en stor del till att jag inte har kollapsat och isolerat mig.
Tack vare dem måste jag ut varje dag, kliva upp på morgonen, ta ansvar och så får jag alltid kärlek av dem ♡
Även om de i emellanåt driver mig till vansinne med bus, höga energinivå och olydnad! 

Från dagens skogspromenad med mamma och Älsklingen.