Planera 2019

Idag följde jag med Älsklingen till örondoktorn i Uppsala och efter det åkte vi till Gränbystad och gjorde lite shopping!

Jag hittade en kalender på Akademibokhandeln som jag genast älskade!
Det bästa med den är att det finns utrymme att skriva listor, notiser, påminnelser och mycket mer.
Superbra för mig som vill ha lite "att göra listor" varje vecka. 
Jocke var så gullig och köpte den till mig ♡ 
Sötnosen! 

Dessutom fick jag 3 bläckpennor (med bläck som man kan sudda ut!) i olika färger.
Jag älskar dessa pennor!
Jag har en rosa sedan tidigare.




Just det! Jag fick med klistermärken i kalendern, men får se om de blir använda.

Så här mår jag

Godmorgon allihopa! 
Nu är klockan 06:44 och jag har inte somnat än.
Dock så sov jag en hel del igår, så jag har nog förstört min dygnsrytm litegrann. 

Jag har funderat på att skriva detta inlägg ett tag, men har inte haft orken och har mest blundat för det.
Det är så att jag mår sämre psykiskt igen.
Min depression har kraschlandat väldigt fort denna gång.
Jag har ingen ork, saker/situationer är jobbiga och ångestfyllda, inget känns lika roligt längre.

Det började efter nyår och sen har det bara blivit värre.
Tur i oturen så känner jag mig själv och vet när det är dags att ta tag i mitt mående, men inget blir bättre över en natt.
Jag har höjt min dos av antidepressiva och jag pratar med min kurator 1 gång i veckan.
Men jag blir så ledsen och frustrerad över att jag känner så här!
Men samtidigt så är det kanske inte så konstigt att jag mår så här efter allt som har hänt de senaste månaderna?

Det finns så mycket jag vill göra just nu, men det tar stopp.
Jag försöker resonera med mig själv och peppa mig själv, men det går bara inte.
Jag har noll kontroll över min ångest och trötthet!
Det spelar ingen roll vad jag gör...

Sen blir det såklart värre när jag har massor av måsten att göra.
Som att gå till jobbet.. jag har försökt gå till jobbet i flera dagar, men det tar stopp när det är dags att byta om.
Jag sitter på sängkanten och stirrar på kläderna.
Det går tusen tankar i mitt huvud och ångesten kommer...
Det slutar med att jag lägger mig i sängen, drar in Smulan i min famn och ligger där med henne och somnar av utmattning (som den lilla kampen mot kläderna ger mig).
Helt galet!!
Jag vill inte ha det så här!
Jag vill vara pigg, öppen och framåt!

Men jag vet att det mesta blir bättre med tiden.
Men jag blir bara så ledsen och frustrerad över att jag inte kan styra mina känslor.
Jag vill vara på jobbet, jag älskar mina kollegor och jag älskar att vara där!
Men det är tvärnit just nu.
Jag blir ledsen över att göra chefen besviken, Jocke besviken och framförallt mig själv besviken.

Allt detta är min vardag just nu.
Men tack och lov så har jag Smulan och Lona!
Och tack och lov att det inte känns jobbigt att gå ut med dem!
De är verkligen underbara, speciellt Smulan ♡
Hon och jag har ett speciellt band ♡

Under natten och nu på morgonen är det en superblodmåne ute.
Jag lyckades få en bra bild med kameran!
Nästa superblodmåne kommer år 2028.

Pappa ♥

För 3 dagar sedan, den 8 oktober 2018 slocknade ett ljus som har brunnit i 57 år.
Detta ljus har lyst för många människor, men extra ljust för mig.
Den har guidat mig genom livet, lyst upp min vardag när det har känts svårt, fått mig att skratta, visat att det är okej att sticka ut ur mängden och framför allt gett mig oändligt med kärlek.
Detta ljus var min pappa.

 

I måndags somnade han in stilla i sin säng.
Vi vet ännu inte vad som har orsakat hans plötsliga bortgång.
I söndags var han glad och sprallig, stod och joggade på samma ställe, eftersom att han låtsades han skulle ut på en jogging tur och frågade om jag skulle med.
Efter ”joggingen” åkte vi och tittade på att hus som vi alla funderade på att hyra och han var jätte exalterad och viste precis vart han skulle ha sin modellhörna och musikstudio.
Så att han är borta känns overkligt.

 

Allt känns overkligt just nu.
Jag kan inte tro att detta är sant!
Jag väntar fortfarande på att pappa ska komma hem mitt i natten efter repet med bandet.
Och när han inte är här på morgonen så tänker jag att han är på jobbet.
Jag kan inte tro, förstå eller föreställa mig att han är borta förevigt i denna värld.
Jag känner ingenting och har fått en kortslutning i känslorna.
Jag känner verkligen ingenting…
Inte sorg, inte glädje, ingenting…

 

Jag vet att alla regerar olika när något hemskt händer och detta är visst hur jag regerar och ”skyddar” mig.
Jag har aldrig vetat hur jag skulle reagera i en tragedi, eftersom att jag aldrig har upplevt något sånt på riktigt och nära mig.
Och jag är riktigt förvånad över mig själv!
Jag brukar vara jätte blödig och gråter till filmer och böcker, men nu är jag helt tom…

 

Jag vet rent logiskt att jag kommer bryta ihop tillslut, men när?
Jag vill börja min sorgbearbetning nu, men mina känslor blockerar.
Hjärnan säger en sak men känslorna har stängt av…
Jag försöker hjälpa mamma, lillasyster och lillebror så gott jag kan med allt och samtidigt ta hand om mig själv.
De påminner mig om att jag måste tänka på mig själv och jag försöker verkligen!
Men det blev kanske för mycket i måndags?
Om en person avlider i sitt hem så är det mycket som måste göras innan kroppen lämnar hemmet.
Det blev kanske för mycket och mitt ”skydd” blev att stänga av och förneka?

 

Jag går hos min kurator och får hjälp och vi i familjen stödjer varandra och mitt största stöd är min Älskling
Han finns vid min sida 24 timmar om dygnet just nu och är beredd att ta emot mig när jag faller.

 

Och jag skriver detta inlägg för att påbörja min sorgbearbetning.
Jag vill att den ska börja, så att jag inte får en dusch av alla känslor samtidigt längre fram.
Jag hoppas ni förstår mig någorlunda?

 

Jag saknar min pappa men förstår inte att han är borta…
♦ 1961-05-20
† 2018-10-08

 

 

 


Jobb och solglasögon

Nu är jag på väg hem från jobbet och jag är helt slut!
Jag har jobbat 3 dagar i rad (jobbar egentligen varannan dag, men ska till tandläkaren på fredag så jag jobbade tisdag istället för fredag) och det känns att jag är ovan.
Senast jag jobbade flera dagar i rad var för ca 5 år sedan.

Att vara helt slut efter att ha jobbat 3 dagar i rad och bara i 3 1/2 timme varje gång låter helt sjukt och känns nästan lite pinsamt att skriva om...
Men samtidigt vill jag uppmärksamma psykisk ohälsa och faktiskt dela med mig av hur många har det.
Det är inte bara jag som har ett skört psyke och ständigt kämpar mot depression.

Sen vill jag även skriva om detta för att jag är otroligt stolt över mig själv som har klarat av att jobba 3 dagar på raken!
Hade det varit för ca 1-2 år sedan, så hade jag antagligen sjukanmält mig idag.
Sen så hjälper det att jag trivs jättebra på Secondhand!


Sen till något helt annat!
Vad tycks om mina nya solglasögon?
Jag älskar dem!
De är köpta på Buyers Club och är av märket Saint Sam

40Jag heter Emelie Mosell Haquinius är född 1991 och bor tillsammans med min fästman och våra hundar Smulan & Lona i en 3a på 80 kvm i Rimbo ute i Roslagen. I min blogg kommer du få följa med i mitt liv som b.la innehåller kärlek, inredning, foto, fynd, besvär m.m. Läs, njut och bli inspirerad!
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo