Op. datum och mörka tankar

Hej alla!
Jag tänkte ge er en lite uppdatering om vad som händer nu angående min operation och mående.

Jag blev som sagt sjuk innan min viktminskningsoperation och fick skjuta på den.
Det har varit bland de värsta veckorna i mitt liv!
Att både bli sjuk med feber, ont i kroppen, ont i halsen och snorig, samtidigt som man inte har ätit på 2 veckor var ingen höjdare.
Det var längesen jag kände mig så svag o liten och jag återhämtar mig fortfarande.
Men allra värst har det varit för psyket.

 

Jag ringde till sjukhuset på söndag och berättade att jag hade blivit sjuk och de talar då om att någon ringer mig på måndag och en ny tid får bokas.
Tror ni att det ringer någon på måndagen?
Såklart inte!
På tisdagen ringer jag operationsplaneraren och frågar när jag kan få en ny tid, jag är då fortfarande fastande och dricker bara flytande (jag hoppades på en ny tid snabbt).
Hennes svar på planeringen blev att jag antagligen måste vänta till i höst!!
Avdelningarna stängs ner delvis under sommaren och nya beslut får tas i höst.

 

Min värld rasade!
Jag hade planerat allt in i minsta detalj för min återhämtning inför dagar då personer fyller år under sommaren, konserter, midsommar, min födelsedag osv.
Allt gick upp i rök och jag hade dessutom genomgått tortyr i över 2 veckor utan ordentlig mat och nu var allt åt skogen?
Jag grät efter det samtalet och grät tills jag somnade om (de hade såklart telefontid tidigt på morgonen).
Jag ska erkänna att det var längesen jag mådde så dåligt psykiskt
Det enda jag kunde tänka på, var hur man enkelt skulle kunna ta sitt liv och få slut på allt djävulskap.
Jag orkade inte länge, vad jag än gör så blir allt åt helvete.
Vad är meningen med att leva ett liv som går emot än hela tiden?!

Jag mår fortfarande inte helt okej psykiskt men det är bättre just nu.

 

På onsdagen, dagen efter mitt samtal med sjukhuset, ringde Jocke till sjukhuset.
Han hade talat om att jag inte alls mår bra av detta och man måste väl kunna få en tid snabbare nu när man redan har genomgått alla förberedelser med fasta, blodprov, EKG och möten med kirurg och dietist.
Och det hjälpte att Jocke ringde dem, för då fick jag en ny operationstid!
Den 15e juni.

Visserligen var det inte perfekt, den dagen saboterar både en konsert, födelsedagar och midsommar för mig, men jag är ändå glad att jag slipper vänta tills i höst!
Känns skönt att man har sommaren för återhämtning.

Jag mår som sagt mycket bättre nu, men jag är inte helt 100 psykiskt.
Jag kämpar fortfarande varje dag med negativa tankar, frustration, orkeslöshet och oro.
Jag vet inte om jag mår så här dåligt för att allt med operationen ändrades eller om det är så att jag nu känner av effekten av att inte äta mina antidepressiva?
Jag har varit utan dem i 2 veckor och jag vet inte hur långtid det tar innan kroppen känner att detta inte fungerar utan serotonin och noradrenalinåterupptagshämmare (fancy mening va? Jag googlade på vad Venlafaxin gjorde)?

Jag ska träffa min kurator nästa torsdag och då ska jag prata med henne om mitt mående och se vad hon föreslår.
Jag har haft en läkare tidigare som berättade att mina låga nivåer av serotonin och noradrenalin kan vara biologiskt och permanent.
Vissa människor har en naturligt låg nivå av serotonin och noradrenalin och kan behöva medicin livet ut för att få behålla en stabil nivå.
Jag kanske är en av dessa personer?
Det känns tråkigt att behöva vara en person som måste äta mediciner livet ut, men hellre det än att må så här med mörka tankar och tungt hjärta varje dag!