2 år utan pappa

Livet är outsägbart och inte alltid rättvist.
Det går inte en dag utan att jag tänker och saknar pappa.
Ibland tänker jag på den hemska dagen då han aldrig vaknade igen.
Idag är det 2 år sedan allt hände.

Ibland tänker jag på den framtid som kommer bli utan honom, en framtid där mina barn aldrig kommer får träffa sin morfar, en framtid där han inte finns på mitt bröllop, födelsedagar, högtider och i min vardag.

Ibland vet jag inte vad som är värst, dagen då jag försökte väcka honom utan resultat eller tanken på en framtid utan honom.

Båda hugger mig i hjärtat 💔

Tiden går, men läker inga sår.
Man lär sig bara att leva med smärtan och vissa dagar är bättre och andra värre.

Jag har fortfarande inte lyssnat på inspelningar med hans röst och jag har inte tittat på andra kort än de som hänger i mammas rum och 1 i vardagsrummet på pappa. 
Jag känner mig fortfarande inte tillräckligt stark för att göra det.
Jag är rädd för att bli så knäckt... gå sönder och inte kunna få ihop bitarna igen.

Jag har inte ens sett ett Helan och Halvan avsnitt sen jag såg långfilmen strax efter pappas död.
Långfilmen såg jag eftersom att det kändes som en hyllning till honom.
Men att se annat med Helan och Halvan påminner för mycket om pappa.
Jag är inte där än.

💔


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

40Jag är Emelie Mosell Haquinius och är född år 1991 och bor tillsammans med min fästman och våra hundar Smulan & Lona i en 3a på 80 kvm i Rimbo ute i Roslagen. I min blogg kommer du få följa med i mitt liv som b.la innehåller kärlek, inredning, foto, fynd, besvär m.m. Läs, njut och bli inspirerad!