Rättegång på födelsedagen
Idag har det varit en annorlunda dag.
Jag har varit på en rättegång och sett min lillebror bli utfrågad, igen, och dessutom skulle pappa ha fyllt år idag.
Min lillebrors rättegång är inte över än och kommer fortsätta nästa vecka.
Han är den som är åtalad.
Jag är ärlig och har inga problem om att skriva om detta.
Han är inte den felfriaste personen i världen, men inte den hemskaste heller.
Jag hoppas bara att rätten tar hans rop på hjälp, på allvar och dömer honom till vård.
Och som jag skrev, så skulle pappa ha fyllt år idag.
Han skulle ha blivit 59 år.
Och jag blir 29 i sommar.
För exakt 590 dagar sedan somnade han och vaknade aldrig igen.
Jag tänker på honom varje dag, men jag pratar inte mycket om att han är borta.
Det gör fortfarande för ont.
Jag är rädd för att om jag börjar öppna upp mig och tar in alla känslor, så kommer det bli för mycket.
Det kommer göra för ont och jag är rädd för att det inte aldrig kommer sluta göra ont.
Jag har inte hört pappas röst sedan hans begravning.
Han har massor av musik, men jag han inte lyssnat på något av det han har gjort, jag vågar inte.
Jag vill inte riskera att falla ihop och aldrig kunna ta mig upp igen.
Jag har 1 foto av pappa här hemma och det är en bild där han står tillsammans med mamma.
Det känns lite enklare att se honom med mamma, då är inte allt på bilden borta.
Men jag tittar inte på bilden allt för ofta, den ger mig ett hugg i hjärtat.
Att förlora sin förälder, bästavän och klippa är något som aldrig kommer läka.
Det enda jag försöker göra är att inte göra såret större.
Någon dag kommer jag kanske kunna lyssna på hans låtar, titta i fotoalbum och kolla på gamla hemmafilmer, men jag tänker inte stressa, det kommer när tiden är inne.
Och då kommer jag kanske falla ihop, men jag kommer kunna resa mig igen.
Om du ser mina tårar just nu pappa och ser bakom min axel vad jag skriver, så vet du att jag älskar dig massor och saknar dig för mycket 🖤