Bubblande ångest

Idag började allt bra, men sen sjönk mätaren mer och mer...
Runt kl 13-14 åkte mamma iväg och jag var ensam hemma för en gångs skull.
Då passade jag på att tända en rökelse, gå genom alla rum och rena hemmet.
Men mitt under min rening så behövde Lona rena sin mage och bajsade på mattan.
Dessutom var hon lös i magen.
Så det var bara att släcka rökelsen och rengöra mattan.
Direkt efter det kom lillebror in som en virvelvind och packar ner sina saker och säger att han åker till psykakuten.
När han går, kommer Jocke hem.
Tack och lov för min älskling ♡

Men ingen rast och ro än för mig, jag skickar iväg en felanmälan till hyresvärden, eftersom att spisen håller på att balla ur.
Sen diskar jag och gör rent diskbänk och spis ordentligt.
Sen spikar jag upp en tavla, letade fram någon middag till kvällen och plötsligt blir jag som träffad av blixten med trötthet och stress.
Jag blir kallsvettig och tankarna bara rusar.
Jag sätter mig i soffan och går igenom veckans inplanerade saker med Jocke.

Efter det sätter han sig framför framför datorn och jag sitter i soffan och försöker lugna ner mig och få stressen att lägga sig.
Det måste ha fungerat, sen vaknar jag när mamma kommer hem 3 timmar senare. 
Jag hade somnat på soffan!

När jag vaknade så kände jag mig lite bättre.
Men efter maten kom lillebror hem igen och arg som ett bi!
Han hade inte fått någon hjälp på psykakuten och istället gick han och köpte alkohol.
Så, onykter och arg satte han sig i soffan och spydde galla över allt och allt...

Jag hade sett fram emot en lugn kväll och istället blev jag stressad igen och började få lite ångest.
Nu när jag skriver detta så ligger jag i sängen och har sagt godnatt till alla.
Min ångest är lite bättre, men jag känner att den ligger och bubblar.

Just nu önskade jag att hemmet var tomt på människor och djur.
Jag vill sätta mig på golvet i vardagsrummet med en kopp te och bara blunda och ta in tystnaden och stillheten.
Jag vill känna att mitt hem är mitt hem och inte ett vandrarhem.

Att bo med mamma fungerar jättebra!
Men det är just lillebror och hans "tjej" som går mig mer och mer på nerverna.
Hur länge ska man vara snäll? Hur länge ska jag vara den snälla storasystern? 
Jag ber till guden och gudinnan att min lillebror får besked den 9e om att han får åka på avgiftning.
Vi alla här behöver att han gör det!


Kommentera här: