Emelie Mossberg Haquinius

Vilken härlig dag! 

Solen skiner och jag sitter just nu på en parkbänk i Norrtälje och väntar på mamma.

När hon är klar hos sjukgymnasten ska vi handla.

Jag mår mycket bättre nu, men jag är dock fortfarande snorig och hostig.

Sånt tar ju ett tag innan det försvinner.

 Jag tänkte berätta om hur det gick hos psykiatrin förra måndagen.

Det var en katastrof, det gick inte alls som jag hade tänkt mig och läkare som jag träffade var visserligen trevlig, men han visade inget intresse av vill jag veta hur jag mådde eller vad som skulle kunna vara bäst för mig.

När jag kommer in till doktorn påpekar han att jag ser frisk och glad ut (men började jag bli sjuk den dagen).

Han tittade snabbt igenom papper om mig, han frågade vilken dos av min antidepressiva jag åt och han frågade när jag höjde dosen senast och då berättade jag att jag höjde efter att pappa gick bort.

Han frågade lite snabbt om hur pappa gick bort och hur gammal han blev och han tyckte givetvis att det var tråkigt.

Efter det småpratade vi lite om vart jag hade växt upp och vart jag har jobbat.

Sen sa han att det inte var något fel på mig, möjligtvis kanske lätt till måttlig depression, men det var inget som skulle hindra mig i livet.

Han tyckte att jag kunde kila ner till Arbetsförmedlingen på en gång, så jag påbörja mitt liv, det är inget större fel på mig tyckte han.

Jag blev så paff att jag kom inte på vad jag skulle säga!

Jag satt bara där och nickade.

Han ville också att jag skulle börja träna på Friskis och Svettis, för det är världens bästa medicin sa han!

Så med andra ord: går ner till Arbetsförmedlingen och Friskis och Svettis, så kommer mitt liv bli fantastiskt igen! 

Dessutom börjar jag närma mig 30, så jag måste börja tänka på pensionen också.

Har ni någonsin hört något liknande?

Doktorn frågade inte ens hur jag har mått efter pappas död, hur jag har det med familjen, vänner, han frågar inte ens varför jag slutade på mitt förra jobb?

Han har sett mig i totalt 20 minuter och bestämde sig från ingenstans att jag i princip är frisk.

 Hur kommer det sig då att Arbetsförmedlingen skrev ut mig för att jag var var för sjuk?

Varför äter jag mediciner?

Varför får jag ångest?

Varför tycker jag att de små enkla sakerna i livet är jobbiga?

Varför måste jag kämpa vara dag för att orka med dagen och se från det positiva hållet?

Varför är det så om jag är frisk?

Jag är inte sjuk för att det är roligt!

Jag vill inget hellre än slippa mediciner, ångest och samtalsterapi.