Del 1 om Lonas dom...
Jag har inte bloggat på några dagar, för att jag helt enkelt inte har haft tid.
Det har varit otroligt mycket som har hänt de senaste dagarna!
Så här mycket borde ingen få vara med om!
Det började i fredags då jag ringde Försvarsmakten och ville veta hur det gick med Lona.
Då hade hon varit där i nästan 2 veckor.
Men jag fick inget svar.
Efter någon timme står jag på parkeringen utanför mitt hem och väntar på Emelie när min mobil ringer.
Jag svarar och då är det veterinären från Försvarsmakten som har ringt.
Han berättar att han har undersökt Lona och att med de skador hon har i båda bogarna och armbågarna, så här FM bestämt att hon ska få somna in.
Kostnaderna kommer bli för stora, hon är inte försäkrad och det kommer säkert kosta runt 70,000:- per ben!
Hela min värld rasade samman!
Jag satte mig på huk och kände hur tårarna kom.
Emelie satte sig på huk bredvid mig och la handen på min arm.
Jag frågade veterinären om jag åtminstone kunde få ta hem Lona över helgen?
Han skulle fråga sin chef och sen ringa tillbaka till mig.
Jag la på och tårarna forsade ner för mina kinder.
Jag berättade för Emelie att de ville att Lona ska somna in.
Hon svor och förstod inte hur de kunde säga så!
Jag höll med henne, veterinären vi hade träffat innan sa att de gick att operera!
Lona är bara 9 månader, ge henne en chans!
Veterinären ringde sen upp och så att det var okej att hämta Lona samma dag och sen lämna tillbaka henne på onsdag.
Så Emelie skjutsade mig till Märsta och vi hämtade Lona.
Hon blev överlycklig när hon hörde mig!
Hon pussade mig genom stålnätet och tjöt av glädje!
Men jag hade blandade känslor.
Efter Märsta skjutsade Emelie mig direkt till mamma och pappa.
Gissa om de vart förvånade när Lona kom in rusande!
Jag kramade mamma direkt och tårarna kom.
Jag berättade att hon skulle tillbaka på onsdag och då få somna in...
Pappa kom ner och frågade vad det var som hände och slängde sig över Lona.
Jag berättade för honom samma sak.
Men det jag inte var beredd på var att pappa sa "Varför?"
Jag förklarade vad veterinären hade sagt och vart ska vi få 140,000:- ifrån?
Då så pappa nästa grej som fick mig att haja till, "Nej, hon ska inte avlivas! Vi ska fixa detta".
Mamma började direkt söka efter fonder och hittade några.
Vi kom på tanken att starta en insamling.
Då började min tanke om att det finns hopp för Lona att födas...
