Pappa ♥

För 3 dagar sedan, den 8 oktober 2018 slocknade ett ljus som har brunnit i 57 år.
Detta ljus har lyst för många människor, men extra ljust för mig.
Den har guidat mig genom livet, lyst upp min vardag när det har känts svårt, fått mig att skratta, visat att det är okej att sticka ut ur mängden och framför allt gett mig oändligt med kärlek.
Detta ljus var min pappa.

 

I måndags somnade han in stilla i sin säng.
Vi vet ännu inte vad som har orsakat hans plötsliga bortgång.
I söndags var han glad och sprallig, stod och joggade på samma ställe, eftersom att han låtsades han skulle ut på en jogging tur och frågade om jag skulle med.
Efter ”joggingen” åkte vi och tittade på att hus som vi alla funderade på att hyra och han var jätte exalterad och viste precis vart han skulle ha sin modellhörna och musikstudio.
Så att han är borta känns overkligt.

 

Allt känns overkligt just nu.
Jag kan inte tro att detta är sant!
Jag väntar fortfarande på att pappa ska komma hem mitt i natten efter repet med bandet.
Och när han inte är här på morgonen så tänker jag att han är på jobbet.
Jag kan inte tro, förstå eller föreställa mig att han är borta förevigt i denna värld.
Jag känner ingenting och har fått en kortslutning i känslorna.
Jag känner verkligen ingenting…
Inte sorg, inte glädje, ingenting…

 

Jag vet att alla regerar olika när något hemskt händer och detta är visst hur jag regerar och ”skyddar” mig.
Jag har aldrig vetat hur jag skulle reagera i en tragedi, eftersom att jag aldrig har upplevt något sånt på riktigt och nära mig.
Och jag är riktigt förvånad över mig själv!
Jag brukar vara jätte blödig och gråter till filmer och böcker, men nu är jag helt tom…

 

Jag vet rent logiskt att jag kommer bryta ihop tillslut, men när?
Jag vill börja min sorgbearbetning nu, men mina känslor blockerar.
Hjärnan säger en sak men känslorna har stängt av…
Jag försöker hjälpa mamma, lillasyster och lillebror så gott jag kan med allt och samtidigt ta hand om mig själv.
De påminner mig om att jag måste tänka på mig själv och jag försöker verkligen!
Men det blev kanske för mycket i måndags?
Om en person avlider i sitt hem så är det mycket som måste göras innan kroppen lämnar hemmet.
Det blev kanske för mycket och mitt ”skydd” blev att stänga av och förneka?

 

Jag går hos min kurator och får hjälp och vi i familjen stödjer varandra och mitt största stöd är min Älskling
Han finns vid min sida 24 timmar om dygnet just nu och är beredd att ta emot mig när jag faller.

 

Och jag skriver detta inlägg för att påbörja min sorgbearbetning.
Jag vill att den ska börja, så att jag inte får en dusch av alla känslor samtidigt längre fram.
Jag hoppas ni förstår mig någorlunda?

 

Jag saknar min pappa men förstår inte att han är borta…
♦ 1961-05-20
† 2018-10-08

 

 

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

40Jag heter Emelie Mosell Haquinius är född 1991 och bor tillsammans med min fästman och våra hundar Smulan & Lona i en 3a på 80 kvm i Rimbo ute i Roslagen. I min blogg kommer du få följa med i mitt liv som b.la innehåller kärlek, inredning, foto, fynd, besvär m.m. Läs, njut och bli inspirerad!
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo