Emelie Mossberg Haquinius

Ena stunden är jag glad och positiv, medan nästa är jag ledsen och känner mig som den ensammast tjejen i världen.

Det har varit så här ett tag nu.

Men jag vet inte om det är någon "vanlig" depp eller om det är min återkommande höstdepression som spökar.

Samtidigt blir jag frustrerad över att inte veta hur jag ska kunna må bättre.

Kunna få vara stabil och glad i längre perioder.

Jag är ungefär inne på mitt 3e eller 4e år med depression.

Hela tiden har jag ätit antidepressiva, pratat med en kurator, doktor och försökt ge mig själv vila och ibland gett mig på större saker för att inte bli passiv och åka ner i en mörk spiral. 

Men det är så svårt!! 

Allt är en kamp hela tiden för att hitta en balans och för att brottas med mina inre demoner som tycker att jag ska kasta in handuken och bara sova bort mitt liv.

Tack och lov så här jag min underbara Älskling som stöttar mig, talar om för mig att jag är vacker, trots att jag tycker tvärtom.

Han älskar mig för den jag är och inte för allt jag gör eller inte gör ♡

Sen så är mina 2 älskade hundar en stor del till att jag inte har kollapsat och isolerat mig.

Tack vare dem måste jag ut varje dag, kliva upp på morgonen, ta ansvar och så får jag alltid kärlek av dem ♡

Även om de i emellanåt driver mig till vansinne med bus, höga energinivå och olydnad! 

Från dagens skogspromenad med mamma och Älsklingen.