Ska jag lämna tillbaka henne?

Jag försöker vara ärlig i min blogg och skriva om både saker som är roliga och jobbiga.

Jag vill dela med mig av saker, eftersom att jag hoppas att någon annan har nytta av det.

Igår hade jag en jätte jobbigt dag, jag var på gränsen till att bryta ihop flera gånger!
Varför?
Jo, jag var så trött på Lona!
Hon hade i flera dagar varit jobbig, genom att tugga på det mesta, piper utan anledning, lyssnar inte på vad jag säger och hennes energinivå har varit super hög!

Jag vet att det är en utmaning att ha valp, men jag hade verkligen kommit till bristningsgränsen!
Jag hade inte sovit ordentligt på några dagar och mitt psyke var inte på topp.

Igår var jag verkligen när på att lämna tillbaka henne.
Jag sa flera gånger att jag inte orkar mer!

På eftermiddagen var jag hos min psykolog (går hos henne för min depression) och då frågade hon hur det går med valpen... då bröt jag ihop och grät floder!

Jag stammade fram att det var lite mycket med henne just nu.

Efter en stund slutade jag gråta, men kände mig ändå inte bättre.
Oftast så brukar jag må lite bättre när min bristningsgräns brister och jag får gråta ut, men inte denna gång.

Efter psykologen kom mamma och hämtade mig (hon hade varit hundvakt till Lona och Smulan) och jag följde med henne hem.
Och i bilen var jag på väg att börja gråta igen.

Jag älskar Lona och vill ha kvar henne och jag tror att hon kan bli en underbar, snäll och lydig hund.
Men just då orkade jag inte och jag skämdes, kände mig nedslagen och nästan lite värdelös som inte orkade med henne. 

Efter att ha varit hos mamma i några timmar och pratat om Lona och mitt mående, så erbjöd mamma att passa Lona tills idag.


Efter en stunds tänkande så tackade jag ja till det förslaget.

När jag åkte hem med Älsklingen så kom tårarna igen och jag grät hela vägen hem!
Jag kände mig elak som lämnade bort Lona, kände mig värdelös igen som inte orkade med min egna hund och fick dåligt samvete när Lona tittade efter oss när vi åkte hem.

Nu i efterhand kan jag säga att detta var bland det bästa jag har gjort på länge!

När jag vaknade imorse, hade jag sovit i 12 timmar!
Jag fick ensamtid med Smulan, kunde vila huvudet, istället för att ständigt se vart Lona är och titta vad hon gör och jag kunde slappna av på ett helt annat sätt.

När mamma och pappa kom med Lona på eftermiddagen så var jag glad över att se henne igen!
Jag känner mig redo att köra på igen och lära Lona hur en riktig hund ska uppföra sig.

Med facit i handen så behöver man en pause ibland, oavsätt om man har djur, barn eller vad som helst!
Bättre att ta en pause än att må dåligt och låta det gå ut över alla andra.

Detta var vad jag behövde.
Tur att jag har såna underbara föräldrar som ställer upp ♡

Kommentera här: